Mormor är med på resan i år. Vi har varit lite oroliga för ”tanten” och hur hon ska klara flygresan, hon är ju otroligt flygrädd, men framförallt hur hon ska klara jetlagen. Sen i lärdags, när hon kom till Stockholm, har vi försökt förklara det här med jetlag. De som upplevt den vet vad vi pratar om. Nu är det ju inte värst när vi landar i Los Angeles utan det är ju när vi kommer hem. Mormor har lyssnat på oss och nickat lite roat som om vi överdriver det hela. Hursomhelst visste vi ju att upplevelsen av jetlag är oundviklig men först skulle vi klara av flyget!
7:04 gick taxin på måndag morgon den 16 december. Resan till Arlanda gick smidigt som vanligt med den obligatoriska krocken vid Upplands Väsby. Märklig vägsträcka det där. Är det någonstans det korkar igen när man ska norrut är det alltid där.
Väl framme på Arlanda hade vi gjort upp reglerna för hur vi är på flygplatser. Johan sköter allt prat, Barnen har 4 mamma eller pappa var, dvs att de får säga max 4 mamma eller pappa om onödiga saker typ tjat, Felicia har en uppgift och det är att hålla reda på mamma och pappa, William och Oliwer skulle hålla reda på mormor och mormor skulle bara följa med och vara tyst, jag pratar med barnen och ser till att allas blodsocker är i hyfsad nivå.
Allt flöt på alldeles galant, inga konstigheter och det är väldigt skönt att barnen är så stora nu så de klarar sig själva. På planet satt vi på red 52, 4:e raden bakifrån på planet i den fruktade ”kettleclass”. Planet var nytt och jättefint och trots placeringen hade vi gott om utrymme för både ben och armbågar. När alla satts sig och alla hörlurar var framplockade taxade planet ut för att lyfta mot USA.
Starten gick som vanligt och mormor överlevde första steget på flygresan. Det är tydligen start och landning som är värst tycker hon. Uppe i luften serverades det lunch, om det nu får kallas lunch, en liten kycklingbit och lite rotfrukter. Ingen mat för hungriga tonåringar direkt men det gick i och vi har ätit värre. William somnade först tätt följt av Johan. Oliwer var näst på tur och efter 4 timmar på planet stängde jag av tv och ipad för Felicia och då somnade även hon i ca tre timmar. Även jag fick ett par timmar i sömnbagaget. Mormor sov inte… Men hon är ju vuxen och nu var det vår tur att småle lite roat åt att hon skrattar tröttheten rakt i vitögat. OM hon bara visste…
Landningen gick oxå bra, nästan ingen turbulens vilket mormor var väldigt glad för. William klappade ändå mormor lugnande på armen hela vägen tills vi var nere på marken. Ute väntade 20 grader och strålande sol! Taxin stod och väntade och vi påbörjade den timmeslånga bilfärden till hotellet. Vi som varit här ett par gånger nu ville bara komma fram men det är väldigt kul att ha med någon som aldrig varit här tidigare som ser allt för första gången. Kul oxå att höra hur mycket barnen kan och berättar för mormor om allt från bilmärken till olika stadsdelar till affärer som vi besökt eller pratat om.
Vi bor på Embassy Suits, samma kedja som vi bor på i San Diego varje år. Vi bor i ett rum allihopa och mormor och Felicia ska dela på en bäddsoffa, grabbarna delar på en säng och i sängen bredvid grabbarnas sover vi vuxna. När klockan var 16:30ish (typ halv 2 på natten hemma) här i Anaheim skrek våra magar efter mat. Vi vuxna tog ett varv i hotellets lokaler medan barnen njöt av att äntligen ha WiFi och laddningsmöjligheter på rummet. Vi hamnade i baren och tog varsin öl och beställde en pizza som försnacks till middagen. Mormor började se lite plågad ut av trötthet men hon är tydligen gjord av stål och klagade inte. För att inte somna efter att vi ätit kanske den godaste pizzan på länge så gick vi till poolen. En liten inomhuspool som duger alldeles utmärkt som tidsfördriv. Vi hade nämligen bestämt att ingen fick sova före 8. Vi orkade 2 timmar till efter pizzan. Vi såg lite amerikansk fotboll, Monday Football, i hotellbaren där det dessutom var happy hour, all dricka var gratis, och sen var det äntligen dags för sängen! Vi hann knappt in på rummet innan alla låg i sina sängar och sov som små bebisar.
Familjen Ekström/Rosdahl + Mormors semester 