Familjen Ekström/Rosdahl + Mormors semester

Njuter

Nu har vi semester! I 2 dagar har vi bara legat vid poolen och njutit av solen och att bara vara ledig. Ibland behöver man bara såna dagar. Dagar när man bara är och inte behöver göra nånting.

Idag kom Clara, Jakob och Theo och hälsade på oss vid poolen. Vi, Johan, Felicia, William, Theo och Jakob iallafall, badade ända till klockan 5. De hängde sedan med till ”vårat” hus och de stannade på middag. Jag gjorde lasagne och det är inte lätt när man inte är hemma med kryddor och allt men Theo åt en stor portion och allt gick åt. Roligt att alla var mätta och nöjda.

Imorgon kommer Forsells hit. De landade igår och imorgon ska vi fira att de de vuxna i familjen fyllt år med ett BBQparty. Dessvärre upptäckte vi idag vid poolen att båda grillarna slutat fungera så eventuellt får vi byta pool till Clara och Jakobs område. Skönt att kunna ha lite alternativ. Vi börjar nog ändå här med bad och poolhäng.

Vi ska oxå åka och inhandla en del till grillpartyt. Vad har man egentligen till ett grillparty i USA? Man äter ju tydligen inte sås till saker här, iallafall inte bearnaisesås. Vi planerar att grilla kött och lite tillbehör i form av grönsaker. Men vad har man mer? Hoppas de har en massa färdigt på affären.

Nytt år!

Dagarna bara rusar iväg! Tänk att det redan är nytt år och 2020, året vi får en tonåring i familjen och jag och Johan inte är 30åringar längre…

Dagen efter gameday hände det kanske det roligaste på resan. Vi vuxna sitter fullt påklädda med jackor och allt vid sidan av poolen medan barnen badar för fullt. De har ju ingen koll på om det är varmt eller kallt när det kommer till vatten och pooler. Efter tre timmar när vi vuxna tröttnat på att frysa vid poolkanten får vi upp barnen. Johan ska då kasta i Felicia en sista gång från kanten men lyckas överrotera och i 2 sekunder står han och försöker få tillbaka kontrollen över fallet, Felicia har redan hamnat i vattnet. Han lyckas inte återfå kontrollen och trillar i med jacka, telefon, byxor, ALLT. snabbt som attan dyker han upp och kastar telefonen mot säkerhet och utbrister: Den är vattentät va? Barnen och jag skrattar så vi gråter. Allt klarade sig, även om Johans självförtroende i att kasta barn från poolkanten fick sig en liten törn.

30 december var det tidig väckning, 8 skulle samtliga sitta i bilen. Frukost och packning gick på 30 minuter och jag måste ändå säga att jag är imponerad över hur vi samlar oss och löser en sån sak. 8:10 satt vi alla i bilen, frukost intagen och alla barnen hade både kläder på sig och hunnit borsta tänderna. Jag tog mitt kaffe i bilen efter raketpackningen. Vi skulle ju bara var borta 2 nätter så så mycket behöver man ju inte ha med sig… Så 7:12 lämnade vi Irvine och begav oss ut på okänd mark.

Öken, Mojaveöknen var inte alls som vi hade väntat oss. Efter en fantastisk passage över de snöiga bergen, japp vi hade snö och bilar stannade vid vägkanten för att känna på snön, vilka knäppskallar… så kom vi till Mojaveöknen. När jag hör öken tänker jag sand, massor av sand så långt ögat kan nå men här är det sten, sten och små taggbuskar så långt som till bergen som tornar upp sig runt omkring. Vi förstår att där vi åkte kallas Death valley, att rida denna enorma sträcka utan minsta tillstymmelse till vatten måste varit fruktansvärt. Men vi hade det ju toppen i bilen med både AC och snacks. Till och med vin i flygplansstorlek , såna små man får på flyget alltså, var inköpta till 4timmarsresan.

Vi startade tidigt för att hinna med att se på Hooverdammen innan vår slutdestination. Hooverdammen var magisk! alltså vilket ställe! Tänk att det är byggt på 30talet, utan alla kranar och maskiner och gud vet allt vad vi har för hjälpmedel idag. SÅ hög att det sög i magen när man tittade över kanten. Vi promenerade över själva dammen och då går man faktiskt till Arizona oxå så nu har vi varit i 3 dalstater på den här resan. Alla tre på en och samma dag dessutom. Landskapet runtomkring det här bygget är som vykort och var man än tittar så blir man alldeles tagen av hur det ser ut. Svårt att fånga på kort med allt djup och höjd och allt. Nöjda och nyrastade fortsatte vi mot vår slutdestination: LAS VEGAS.

Las Vegas, staden som aldrig sover. Vi bodde på MGM Signature, något block från strippen så vi skulle få lite lugn och ro. Vilket hotell, vi bodde i tower 1, det är alltså 3 torn som står bredvid varandra med 42 våningar. Vi fick rummen på våning 22 vilket var alldeles lagom högt upp. Vi hade bokat 2 rum på hotellet då de inte har hotellrum för 6 personer i Vegas. Iallafall inte om man bokar 3 veckor innan Nyårsafton. rummen låg bredvid varandra och man kunde stänga en större dörr ”utanför” rummen så vi kunde ha dörrarna öppna så vi hade typ en svit med dubbla badrum.

Skylten, som var mycket mindre än vi trodde

Väl installerade i rummen började vi med att gå vilse bland alla enarmade banditer, alltså herregud vad det finns spelmaskiner! Något som är tråkigt och som vi är väldigt ovana vid är att man får röka både det ena och det andra inne på Casinot så det luktar och barnen var inte alls imponerade. Efter 30 minuters irrande inne på denna gigantiska labyrint av spel , restauranger och butikar kunde vi äntligen andas frisk luft! Vi började gå mot Bellagio för att titta på fontänen och möta upp Jakob som anlänt med sitt lag via flygplan för nyårsmatch. Vi var in på Bellagio och tittade på deras julpyntning, såg fontänen och sen åt vi middag. Vi åt på PF Changs, en asiatisk restaurang , och det var så gott! Mätta och belåtna armbågade vi oss tillbaka till Hakkasaan som var ingången till labyrinten och vidare till vårt fina hotellrum.

Nyårsaftons dag delade vi upp oss. Grabbarna tog sig till T-mobile Arena och Match mellan Vegas och Ducks och vi tjejer gick på egna äventyr på Strippen. Vi gick, å gick, å gick… Vi såg Bellagio fontänen igen, vi var in på Venetian och kollade runt bland alla dyra butiker, vi såg båtarna vid Treasure Island, vi shoppade på Planet Hollywood, knäppt kort på Ceasars Palace och vi åt lunch på Fashion Show mall som ligger absolut sist på strippen. Är det något LAs Vegas är bra på så är det att tappa bort tid. När vi satt oss för att äta insåg vi att klockan var 3 och det var lååångt hem. Felicia gjorde det jättebra som orkade hela vägen tillbaka och mamma ännu bättre med tanke på hennes knä och gamla fötter. På vägen tillbaka till hotellet hade de börjat med nyårsförberedelserna. De hade ställt upp kravallstaket och det var massor av poliser överallt och i affärerna hade man slutat sälja alkohol i glasflaskor. Det var om möjligt ännu mer människor ute och svårt att ta sig framåt.

Tillbaka på hotellrummet och helt färdiga låg grabbarna och chillade. De hade haft det superbra trots förlust men så häftigt att se på hockeyn där. Vi beslutade ganska snabbt att nyttja våra fantastiska rum och beställa upp mat till rummet! Vilket genidrag! Så skönt och alla var så nöjda. Vi såg hela strippen från vårt rum och på nyårsafton stänger man av gatan från biltrafik för att alla människor ska få plats. Vid 10 gick jag och Johan ner för att testa lyckan, mormor fick stanna med barnen och vila benen.

Lyckan uteblev men vi hade väkdigt roligt och lagom till 12slaget var vi tillbaka hos resten av familjen. Fyrverkerishowen som de bjöd på var fantastisk. De hade synkat fyrverkerierna och alla de stora hotellen körde samma show med ett smällande som startade billarmen i perkeringsgaragen. Mäktigt och imponerande var det. Barnen somande direkt efter showen och vi vuxna var bara någon sekund efter.

08:00 ringde väckarklockan på nyårsdagen. 8:50 var väskorna packade, tänder borstade, bilen tankad och frukost inhandlad. Vägen var lika häftig tillbaka och redan klockan 12 var vi tillbaka i Irvine och vårt nya boende. Vi har bokat ett ”Airbnbhus”. Vi hade, innan vi åkte till Las Vegas, kollat att huset faktiskt fanns och det var ingen som bodde i det. När vi öppnade dörren möttes vi av ett jättefint hus. Smakfullt möblerat och alla får en egen riktig säng de sista dagarna av semestern.

Gameday

Så var vår SanDiegoresa över. Vi packade ihop vår lilla packning som vi lyckats sprida ut över exakt hela hotellrummet för att bege oss till en Applestore i Fashion Valley. William har önskat sig ett par Airpod Pro och fick ett litet bidrag till dessa då han sparat ihop pengar själv bland annat genom att döma hockeymatcher. Hur som helst så har det googlats poddar i dagarna 3 och efter lite eftersök fanns det ett par i SanDiego av alla ställen. Efter att gjort båda sönerna supernöjda redan innan lunch, William donerade sina gamla Airpoddar till Oliwer, så åkte vi en omväg tillbaka till Irvine.

Förra året gjorde vi samma resa och tänkte att mamma skulle få se nånting annat än vatten och vågor. Vi åkte via Temecula, en härlig liten stad mitt i ingenstans i bergen några mil norr om SanDiego. Det påminner lite om en vilda västern by i de gamla delarna av byn. Där tog vi oss en kaffe innan vi fortsatte mot Lake Elsinore och lunch på Gyllene måsen. Vid Lake Elsinore kan man ta väg 74 över bergen och då hamnar man i Dana Point vid havet. En härlig väg där det är stup på ena sidan och bergvägg på den andra och smala kringelkrokvägar.

Efter den lilla omvägen på 4 timmar var det dags att än en gång bära in väskorna hos Jakob, Clara och Theo. Vi ska bo här i 3 nätter för att sedan åka vidare på nya äventyr. 17:30 kom Theos barnvakt och vi övriga packade oss in i bilen och åkte mot Honda Center. Härligt att gå på match och mamma verkade gilla det. Hon är ju en riktig hockeynörd som resten av familjen. Första perioden var sådär och ganska händelselös men andra och tredje var det mer drag i. Vi fick se både mål, tacklingar, nästan ett slagsmål och de vann! På söndag är det dags för ny match och vi hoppas såklart på vinst även då!

Julafton och San Diego

Julaftons morgon började som vanligt med alldeles för mycket fruit loops. Julkalendern slutade ju på absolut bästa sätt och slutade gjorde även vistelsen på hotellet. Vi har fått se massor av uteliggare både utanför och inne på hotellet, en å annan som jobbar för pengar och en hel del otrevlig personal. För att inte tala om den ”gråtande väggen”. Men som man brukar säga: Det blir roligt sen… vi kan redan skratta åt det och barnen har iallafall lärt sig om samhällets alla olika klasser och att ta droger är en ganska dålig idé.

När vi packat ihop allt och lämnat hotellet styrde vi bilen mot julfirande med Jakob, Clara och Theo. När vi installerat oss, dvs burit in alla väskor, rullade Helen upp ärmarna, tog på sig förklädet och började förberedelserna med julmaten. Vi vuxna i familjen på semester lånade mercan och åkte och fixade lite julklappar. Väl tillbaka till matstöket packade vi ihop barnens skridskgrejer och drog iväg till skridskorinken. Vi har ju som tradition att alltid åka skridskor på julafton och traditioner ska man Ju inte ändra på.

Julmat och julklappar är oxå en fin tradition och vi fick njuta av allt förutom Kalle Anka. Theo fick en jättestor CAT dumper av oss som till och med fick följa med till kvällsbadet. Mätta och nöjda med dagen och alla julklappar somnade vi alla gott.

Ny dag och direkt efter frukost packade vi om väskorna och började resan mot SanDiego. Det är en mysig vägsträcka som är lagom lång. Man får se både lite berg, massor med hav och en hel del militära områden. Eftersom det var den 25e och USA’s stora ledig dag var det inga militärer i rörelse som det brukar vara och inga båtar eller helikoptrar heller. Förra året fick vi se både svävare och tränanade militärer. Vi tog en avstickare till LaJolla, det ligger strax innan SanDiego, för att titta på sälarna. Det är ett ställe med massor av sälar som solar på stranden och här såg vi även delifiner förra året. Men som militärerna uteblev även delfinerna i år. Sälar såg vi massor av och de är faktiskt ganska roliga att titta på när de hoppar fram på stranden och upp och ner för klipporna.

Väl framme så hade vi lite tid över innan det var dags att checka in så vi tog en sväng genom gaslampkvarteren och sedan vidare över Coronadobron. En häftig bro där staketen endast är en meter höga så det känns som om man åker i luften. Den är dessutom ganska hög så lite läskigt är det. På själva Coronado island åkte vi ”bakvägen” hem. Dvs vi åkte mot Mexico och vi kom nästan ända fram till gränsen! Men en ”vattenpöl” stoppade oss… vägen var översvämmad av allt regn som kommit senaste dagarna så vi fick vända. Kanske tur att det svämmat över där ute mitt i ingenstans annars hade vi kanske hamnat i Mexico. Vi såg iallafall muren/stängslet som skiljer USA från Mexico.

Hotellet vi bor på i San Diego är även det ett Embassy men den här gången visste vi iallafall att vi skulle få det bra! Inga överraskningar och en strålande service.

Målet med vår resa hit är USS Midway, hangarfartyget som numer är ett museum. USS Midway, visst har jag sagt det förut? Åker ni hit MÅSTE ni gå på det här skeppet. Till och med Mormor tyckte det var en häftig upplevelse och det roligaste var nog att barnen gillade det lika mycket som vi den här . Eller nästan alla barnen, Felicia knorrade lite när det inte hände så mycket och när vi var i motorrummet, där Johan trivdes som fisken i vatten, tappade hon det helt. Men lite enegipåfyllning och en öl till mormor gjorde att resten av dagen gick hur bra som helst

Walk of fame och regn

Mulet väder på ingång så vi vände bilen mot norr och Los Angeles. Vi skulle börja med att titta på Hollywoodskylten från Griffths Observatory. Det var vi inte ensamma om. Det var så mycket folk att det var kö upp på berget! Vi tog oss upp och medan Johan körde hoppade jag och mamma ur och knäppte några kort för att gå ikapp bilen som rullat 10 meter.

Väl nere igen åkte vi mot Hollywood Boulevard. Där var vi inte heller ensamma. Roligt ändå att gå omkring bland stjärnorna. Lunch åt vi på Gyllene Måsen, en kulinarisk måltid som vanligt.

När stjärnorna var avklarade satte vi kurs mot Santa Monica. Vet ni, det var, om möjligt, ännu mer människor där! Gör inte folk nåt vettigt på söndagar… Vi klev inte ur bilen utan fortsatte på vägen och kollade på stranden från bilen. Havet var oroligt och tunga mörka moln rullade in över bergen.

Eftersom avstånden här är giganorma så var klockan nästan middag när vi kollat runt på alla stora hus i de fina områdena inne i Los Angeles. Bilen rattades söderut igen och målet var Long Beach. På vägen till Long Beach åkte vi över hamnen, hamnen med stort H. Om man tror sig sett en stor hamn har man inte sett den här. Milslånga vidder med containrar och kranar och båtar.

Väl framme i Long Beach åt vi på Bubba Gump Shrimp. Ett stående inslag i våra resor hit, och alltid i Long Beach. Mest bara för att när vi var här första året hittade vi just den restaurangen och även fast vi vet att det finns både närmare och förmodligen bättre så är besöket i Long Beach och Bubba Gump alltid med på listan över vad vi absolut inte får missa att göra. Tillbaka till hotellet alldeles för mätta och trötta efter dagen och det stundande lågtycket somnade vi tidigt.

Allt här i USA är stort, allt är liksom XL oavsett vad det är du ska göra eller titta på. Det är långt över allt, bilarna är stora, matförpackningarna är stora, affärerna är stora, husen är stora till och med ovädren är stora. vi vaknade av att det regnade och jag tyckte det lät som om det regnade inne i rummet. Det vräkte ner och stormade så det stod härliga till. Rätt nöjd över att inte behöva spendera natten utomhus utan tak somnade vi om. När vi vaknade såg vi att jag inte haft helt fel angående regn inomhus, på väggen rann det vatten. Japp hotellet läcker.

Efter frukosten lämnade vi grabbarna på hotellrummet och vi vuxna plus Felicia åket för att titta på lite julklappar. Vi har ju sagt att det inte ska bli några klappar men nånting litet blir det nog ändå. 4 timmar senare ville grabbarna som var kvar på hotellet ha lunch. Tillbaka på hotellet hann vi bara vända då Jakob ringde och frågad om vi vill följa med och titta på deras nya hus. Det vill vi såklart så hela familjen samlade ihop sig och drog iväg.

Huset var magiskt! Stort och fint och alldeles nytt. En hel del kvar att göra men det kommer bli SÅ fint!

Lata dagar vid poolen

Efter Disneylandäventyret har vi faktiskt bara tagit det lugnt i 2 dagar. Solen skiner och värmen kämpar sig upp mot 20graders strecket. Vi åkte mot New Port efter frukosten och Panik i Tomteverkstaden. Vågorna slog in mot stranden och surfarna satt på sina surfingbrädor och väntade på den perfekta vågen. Vi åkte ner till Balboa Pier, det ligger lite längre ner och där, vid piren, fick Mormor känna på Stilla Havet. Vad roligt det kan vara med vågor, att våga stå kvar så länge som möjligt när vågen kommer mot dig.

Lunchen åt vi på det enda tänkbara stället när man är här: på Rubys. De har en fantastisk milkshake och maten är inte så tokig den heller även fast det är hamburgare. När vi sitter där i solen och äter i godan ro börjar 2 av fiskarna att ropa att de hade fångat något gigantiskt. Och gigantiskt var det. En enorm krabba lyckas de få upp, det kan ha varit det största och läskigaste vi sett. Efter den skräckupplevelsen, som ändå var rolig att få vara med om, begav vi oss mot poolen. Barnen har nog börjat utveckla simhud och gälar med tanke på hur mycket de badar. De kommer knappt upp för att äta.

Apropå att äta så grillade vi en köttbit vid poolen idag. En sån där riktigt stor amerikansk köttbit med grönsaker och chips till. Barnen kom faktiskt upp för att äta och satt länge, i deras mått mätt, och njöt i solen.

Vi har oxå bytt hotell idag, samma kedja men nu bor vi i Irvine. Skönt med lite ombyte och att packa om väskorna. Vi var till Clara och charmtrollet Theo och lämnade av packningen som vi inte behöver och passade även på att tvätta medan vi hängde vid poolen. Tänk vad mycket onödigt man packar med när man ska iväg. Så mycket Tänk om som man har med sig. Skönt är det iallafall att vi har möjlighet att tvätta det vi faktiskt använder.

Middag åt vi ihop med Clara och Theo, det bjöds på Chipottle. Det var lika gott som vi minns det och mätta och alldeles dåsiga efter dagens poolhäng begav vi oss till hotellet igen. Imorgon väntar lite mer poolhäng om vädret tillåter och tycker inte vädret att vi ska bada gör vi nog det ändå

Disneyland

Vi bestämde oss för att gå på Disneyland idag. På dag 3. Det är inget vi gjort tidigare men vi tänkte, hur jobbigt kan det bli? Och vet ni, även fast Felicia valde att vakna 4 i morse så har det gått precis hur bra som helst!

Vi började med frukost och Panik i tomteverkstaden, den där Daniella Lama alltså. Frukosten består som vanligt av fruitloops och våfflor dränkta i choklad med vispad grädde. Felicia har även lagt till Dr Pepper till morgonrutinen. Efter hotellvistelsen kommer vi återgå till det normala med nutellamackor och chokladmjölk.

Vi förvarnade mormor att det var långt att gå idag så hon tog på sina gåvänliga skor och packade ner knäställningen. Väl framme på Disneyland valde tanten ändå att låsa in knäställningen, hur stort kan det här stället vara…

Vi bestämde tidigt att vi skulle åka ”karuseller” ( man kan väl knappast kalla det karuseller men attraktioner då) som alla kunde åka. Felicia har längden inne för att åka allt så det fick bli mormors hjärta som avgjorde. Vi började lugnt med att åka Buzz från Toy Story, en harmlös åkattraktion där man ska skjuta ner rymdgubbar, helt ofarlig. Med den mjukstarten drog vi vidare till en 4:d attraktion med StarWarstema. Det är C3PO som kör och han gör det inte så bra. Tankarna kring att sätta Helen i den här var att se vad vi kunde lura med henne på härnäst. Hon älskade det. Stegen styrdes därefter mot Ubåtarna. Ubåtarna har varit stängd tidigare när vi varit här men nu äntligen var de öppna. Supermysig ”karusell” där man på riktigt kliver ner i en ubåt och alla får ett eget fönster mot vattnet och sedan beger man sig ut i ”Hitta Nemo världen”. Ganska lugn och tråkig tyckte vi lite äldre barn men Felicia och mormor var väldigt nöjda.

Som talesättet säger: sjön suger! så kände vi oss redo för lunch. Ni som känner oss och varit med på tidigare resor vet ju att vi alltid äter samma sak: Hamburgare! Idag var inget undantag och mätta och belåtna gav vi oss vidare mot Toontown. Kön för att träffa Mimmi och Musse var 45min så vi gick bara omkring och tittade på den lilla tecknade staden som helt plötsligt fanns i verkligheten.

Nu kände vi att det var dags för nästa land, Disneyland är ju uppbyggt i olika delar och det är en hel del steg om man ska ta sig mellan så det gäller att planera. Vi tog oss mot Frontierland, en del av parken med New Orealns tema och lite vilda västern. Superhärligt ställe med massor av saker att göra. Vi tog oss till Pirates of the Caribbien attraktionen med löfte om att det var en härlig tur. Härlig är den för att den går på vatten… När vi ska sätta oss i ”båten” på första raden säger Helen: Men guuud så blött det är! Sätt dig bara fräser jag, tänk om hon misstänker att vi kommer bli blöta redan efter första svängen! Vi sätter oss ner och båten flyter iväg. Mitt i kolsvarta mörkret är det ett ”drop”, dvs ett stup som vi åker utför, hela båten tjuter av förtjusning och allt vattenstänk landar på grabbarna som sitter på rad 2. Turen fortsätter efter det på ett lugnt sätt genom alla filmerna med Jack Sparrow. Mer action efterlystes från sönerna så vi tog direkt vänster och hamnade hos Indiana Jones. Här sa vi ingenting. In i bilen och sedan drog vi. Å jäklar i min låda vad vi fick åka, jagade av stenbumlingar, åkt över hängbroar, järnspett från taket, ja allt som en riktig Indianafilm innehåller.

Med adrenalin i kroppen beslutade vi oss för att göra något lugnare. Mormor behövde få tillbaka blodet i knogarna innan vi gav oss på nästa åk så vi begav oss till nya Star Wars-landet. Alltså WOW, vi kan inte säga mer. Varje år pratar vi om hur det är att kliva in i en Blixtenfilm när vi är ”på andra parken” och här var det exakt samma sak. Det var som att kliva rakt in i Star Wars. Helt galet!

Dagens höjdpunkt stod på schemat: Matterhorn och Bobsleigh. Vi skulle åka bob ut för berget. Ja det är en berg-och-dal-bana men det berättade vi inte för mormor. Felicia åkte längst fram med händerna uppsträckta hela vägen ner, Johan skrattade, Oliwer älskade det, William skrattade, jag skrattade, mormor krampade och blundade hela vägen. Hon ville INTE åka något mer. Hon hotade till och med att inte åka en enda grej till. Vi tröstade så gott det gick mellan skratten. För att låta upplevelsen smälta för vår stackars pensionär tittade vi på julparaden. Det var en parad med alla Disneykaraktärer som önskade oss alla en god jul.

Mormor hämtade sig inte riktigt efter Matterhorn. Alla ville åka Haunted Mansion, en väldigt lugn attraktion där man sitter lugnt och stilla och tittar på lite halvläskiga saker. Alla barnen lovade mormor att det inte var en ”läskig” karusell och med skeptisk blick följde hon ändå med. Efter åkturen, som var väldigt stillsam och inte alls läskig, återfick vi förtroendet till att välja nästa åk. Ungefär här tog all energi slut för barnen. Då har vi varit på Disneyland i 7 timmar. Eftersom vi trots allt hade lite dåligt samvete för bobturen på Matterhorn frågade vi mormor om det var något hon ville göra innan vi åkte hem. Åka hjulångare blev svaret så vi traskade iväg till hjulångaren och åkte den lilla turen bland indianer och vilda djur.

Nu var vi trötta, både barn och vuxna, och bilen och hotellsängen fick bli nästa åkattraktion. Alla höll sig vakna på vägen hem och väl på hotellet gick alla barnen och la sig helt utan protester och somnade direkt, de vuxna var inte långt efter. Nya tag imorgon.

Då var vi på plats

Mormor är med på resan i år. Vi har varit lite oroliga för ”tanten” och hur hon ska klara flygresan, hon är ju otroligt flygrädd, men framförallt hur hon ska klara jetlagen. Sen i lärdags, när hon kom till Stockholm, har vi försökt förklara det här med jetlag. De som upplevt den vet vad vi pratar om. Nu är det ju inte värst när vi landar i Los Angeles utan det är ju när vi kommer hem. Mormor har lyssnat på oss och nickat lite roat som om vi överdriver det hela. Hursomhelst visste vi ju att upplevelsen av jetlag är oundviklig men först skulle vi klara av flyget!

7:04 gick taxin på måndag morgon den 16 december. Resan till Arlanda gick smidigt som vanligt med den obligatoriska krocken vid Upplands Väsby. Märklig vägsträcka det där. Är det någonstans det korkar igen när man ska norrut är det alltid där.

Väl framme på Arlanda hade vi gjort upp reglerna för hur vi är på flygplatser. Johan sköter allt prat, Barnen har 4 mamma eller pappa var, dvs att de får säga max 4 mamma eller pappa om onödiga saker typ tjat, Felicia har en uppgift och det är att hålla reda på mamma och pappa, William och Oliwer skulle hålla reda på mormor och mormor skulle bara följa med och vara tyst, jag pratar med barnen och ser till att allas blodsocker är i hyfsad nivå.

Allt flöt på alldeles galant, inga konstigheter och det är väldigt skönt att barnen är så stora nu så de klarar sig själva. På planet satt vi på red 52, 4:e raden bakifrån på planet i den fruktade ”kettleclass”. Planet var nytt och jättefint och trots placeringen hade vi gott om utrymme för både ben och armbågar. När alla satts sig och alla hörlurar var framplockade taxade planet ut för att lyfta mot USA.

Starten gick som vanligt och mormor överlevde första steget på flygresan. Det är tydligen start och landning som är värst tycker hon. Uppe i luften serverades det lunch, om det nu får kallas lunch, en liten kycklingbit och lite rotfrukter. Ingen mat för hungriga tonåringar direkt men det gick i och vi har ätit värre. William somnade först tätt följt av Johan. Oliwer var näst på tur och efter 4 timmar på planet stängde jag av tv och ipad för Felicia och då somnade även hon i ca tre timmar. Även jag fick ett par timmar i sömnbagaget. Mormor sov inte… Men hon är ju vuxen och nu var det vår tur att småle lite roat åt att hon skrattar tröttheten rakt i vitögat. OM hon bara visste…

Landningen gick oxå bra, nästan ingen turbulens vilket mormor var väldigt glad för. William klappade ändå mormor lugnande på armen hela vägen tills vi var nere på marken. Ute väntade 20 grader och strålande sol! Taxin stod och väntade och vi påbörjade den timmeslånga bilfärden till hotellet. Vi som varit här ett par gånger nu ville bara komma fram men det är väldigt kul att ha med någon som aldrig varit här tidigare som ser allt för första gången. Kul oxå att höra hur mycket barnen kan och berättar för mormor om allt från bilmärken till olika stadsdelar till affärer som vi besökt eller pratat om.

Vi bor på Embassy Suits, samma kedja som vi bor på i San Diego varje år. Vi bor i ett rum allihopa och mormor och Felicia ska dela på en bäddsoffa, grabbarna delar på en säng och i sängen bredvid grabbarnas sover vi vuxna. När klockan var 16:30ish (typ halv 2 på natten hemma) här i Anaheim skrek våra magar efter mat. Vi vuxna tog ett varv i hotellets lokaler medan barnen njöt av att äntligen ha WiFi och laddningsmöjligheter på rummet. Vi hamnade i baren och tog varsin öl och beställde en pizza som försnacks till middagen. Mormor började se lite plågad ut av trötthet men hon är tydligen gjord av stål och klagade inte. För att inte somna efter att vi ätit kanske den godaste pizzan på länge så gick vi till poolen. En liten inomhuspool som duger alldeles utmärkt som tidsfördriv. Vi hade nämligen bestämt att ingen fick sova före 8. Vi orkade 2 timmar till efter pizzan. Vi såg lite amerikansk fotboll, Monday Football, i hotellbaren där det dessutom var happy hour, all dricka var gratis, och sen var det äntligen dags för sängen! Vi hann knappt in på rummet innan alla låg i sina sängar och sov som små bebisar.